Schmut

på lunchen på jobb satte jag kaffet i halsen när jag läste en liten intervju (i Metro) med coachen i nya svenska Biggest Loser. i en mening verkar hon hävda att stora människor inte har någon självkänsla just pga av att de är stora. ligger självkänsla i att ha en smal midja? att träna mycket? att vara aktiv? vad hände med det känslomässiga planet? ta hand om sin familj, umgås med vänner, att utvecklas?

att smala har bättre disciplin är så otroligt uttjatat. betyder det att smala sköter sig bättre på jobbet, tar bättre ansvar för sina barn, betalar alla sina räkningar i tid och alltid kommer i tid?
det handlar sarare om gener, miljö och tid. vem som helst kan bara ta en titt på sin närmsta familj och bekantskapskrets för att göra en gissning vilka faktorer som ligger bakom folks fysik. kroppstyp, uppfostran och jobbsituation spelar in mer än du tror.
det är dessutom attans lätt att berätta för andra hur de bör leva när man är 23, har som yrke att vara fit och inte har någon familj att ta hand om. låt oss återkomma till fröken Pauline om 15 år och se om inte hon också får en trivselvalk eller två när hon inser att barn tar tid, hem tar tid, jobb tar tid och att leva tar tid.

angående själva programmet;
om att man vill göra det verklighetstroget och låta deltagarna testa sina gränser/förmåga att säga nej för att se om de klarar vardagen, så borde man kanske inte ha med så mycket motion. så mycket motion ingår inte i någons vardag såvida de inte lever på sin kropp. enligt Pauline så är
"Det är träning för verkligheten, där har du inte tillgång till en egen kock eller en personlig tränare".
Bingo Pauline, när dina deltagare åker hem så kommer de inte att ha den tid att lägga ner på träning som de hade i programmet och med all säkerhet inte heller den ekonomin som sådan träning kräver. med all säkerhet kommer de flesta gå upp igen eftersom de äter lika mycket som i programmet men har fått minska på motionen när väl vardagen sätter in.

vi tog en tur på Österlen idag, den sydöstra delen för att vara specifik. bland annat blev det Olof Viktors, Sandhammaren och Kåseberga. perfekt utflyktsdag som avslutades med att titta på Ale Stenar. där hittar vi två turister som tydligen misstar det svenska fornminnet för ett stort cykelställ.
turism i ett nötskal.

jag vill ha en koloni. lott, stuga eller bara odlingslott kvittar, jag vill låtsas att jag har gröna fingrar och jag vill kunna rymma från denna bastu som ibland även benämns lägenhet. dock, jag jobbar i ett serviceyrke, jag är kvinna och jag har ett sjukvikariat = inte mycket pengar i någon ficka. så jag kan inte shoppa loss en koloni på Blocket som går på över 30000:- och när jag ser att det finns kolonistugor som går på närmare en halv miljon vet jag inte om jag ska gråta eller sätta kaffet i halsen.
jomenvisst, man kan ju ta ett koloni-lån hos Föreningssparbanken! jaha du, visst, jag tror inte de godkänner ett lån till en koloni när jag inte ens kan låna till dator, körkort eller radhus.

det är så fint när man läser om kolonirörelsen, tanken att den lille arbetaren skulle få lite grönt han också och javisst, våra kolonier i vår fina förening är bara till för dem som bor i lägenhet....men när man kollar riktigt noga så är det ju få förunnat att ha råd med en koloni. att bo i lägenhet är ju trots allt en ekonomisk fråga för många men det betyder ju inte att alla som bor i lägenhet är folk som inte har råd att köpa en villa eller en sommarstuga.
det känns som om det blivit något slags förflyttning, allt har gått ett steg ned på skalan. kolonin är den nya sommarstugan eftersom medelSvensson inte längre har råd med en sommarstuga och nu när de flesta koloniföreningar tillåter stugor på 40 kvm istället för 10 kvm, så passar det som mindre sommarstuga.

jag kan visserligen sätta mig i kommunal kolonilotts-kö men ryktet säger att den är lika aktiv som den lokala bostadskön, dvs, när jag fyller 40 så kanske jag får ett email att det finns er med mitt namn! chansen är större att jag ärver en okänd moster i det stora Amerikat.
jag ville inte sitta och vänta till jag är medelålders och har sparat alla mina udda ören till en koloni bara för att kunna klappa ett träd som är mitt.

i natt hade vi 32 grader i lägenheten.

jag klarar inte av den förbannade värmen mycket längre till. jag blir inte bara svettig utan även kinkig och aggressiv. jag verkar inte heller vara den enda utan var man än går möter man på folk som muttrar, surar eller tränger sig. min favorit är nog tjejen som blir arg för att jag stannade vid ett rödljus. min slutsats blir den att hon hellre blev överkörd än stod stilla i värmen? smart tjej.
jag vet inte, men jag tror inte man kommer ifrån värmen bara för att man tränger sig utan snarare gör den snabba rörelsen bara att man svettas mer? svettas man mer, blir man surare och argare, och är man redan arg till att börja med, så är man inne i en ond cirkel. dock tror jag att jag har fattat saken rätt; att tipsa dessa människor om vad deras beteende gör, ja det skulle bara göra dem än mer aggressiva? en ond, ond cirkel.

undrar om det sker mer våld på übervarma dagar än regniga? det känns som om det är tämligen självklart men när allt verkar vara svart på vitt, är det oftast grisrosa.

i vilket fall som helst, ge mig storm, regn och skurar, något som rör om!...och håller folk inomhus.

det känns att sommaren är här. det finns inga nyheter, inget händer och om det händer så är det irrelevant för svenskarna som ju faktiskt har semester! och allt vi diskuterar är vädret och vad grannen hade på sig dagen innan.

ibland tror jag faktiskt att jag blir dummare för var sommar som går.

ibland skulle det vara trevligt om man kunde byta huvud med någon annan. få se hur de tänker, vad de känner och hur deras liv är. ibland blir jag så attans trött på mitt. inte på livet i sig utan hur jag lever det av gammal vana. invanda mönster är det värsta jag vet och när jag upptäcker att jag fastnat i ett, tja, det är nog en av de mest deprimerande sakerna jag vet.
att växa, förändras, lära sig nya saker och bryta gamla mönster, det är att föredra. även om att byta gamla mönster till slut kan bli ett mönster i sig och att hela tiden testa nya saker kan bli en vana så att man glömmer att uppskatta och ta tillvara på repetitioner.

detta är nog dagen då jag ska försöka att inte tänka.
alls.

ibland får jag för mig att jag börjar bli dum. att jag faktiskt börjar tråka ihopa och bli den typen av människa som Aftonbladet och Expressen vänder sig till. seg, trött, gnällig och obildad. kanske är det på grund av att livet hann ikapp en, man har jobb, ett hem att hålla någolunda fräscht, djur att peta på, räkningar att ha ångest över och hobbys man borde uppgradera. när man var tonåring kände man sig som King of the hill, man visste allt och det man inte visste hade man tid att leta reda på och att lära sig. iallafall kändes det så och numer avundas jag nästan den där tonårsLisa, hon hade verkligen kläm på kultur, politik och media. jag kanske inte visste hur man deklarerade eller vad det betydde att jämka, men jag kunde namnen på alla diktböcker av Christine Falkenland, hur Inkatha startades och i vilken ordning alla Nirvana låtar skrivits. idag kan jag knappt ens komma ihåg vem som gjort vilken låt eller när, bara att den kommer som låt nummer 37 på min mp3a.

numera är det mest så att jag tycker och jag vet knappt ens vad jag tycker i allmänhet för jag tycker alltid bara till om samma saker. mycket tyckande, litet huvud, än mindre kunskap.